I Bretagne i norra Frankrike kallas älvfolket för morganed, eller morganezed om det bara är kvinnliga väsen (morgan för en ensam manlig älva och morganès för en kvinnlig). De ser precis ut som små människor med blont, lockigt hår och stora, blå ögon som glittrar. Namnet betyder vattenfödd, och många gånger lever de i en egen värld långt under...

Ibland tänker jag att livet är som en hinderbana. Att vi som eviga själar sitter och tittar på allt spring på jorden från andra sidan och säger "Det där ser kul ut, det kan väl inte vara så svårt?". Och så ger vi oss in i leken utan att förstå hur kämpigt det är förrän vi är här.

Redan i måndags syntes den första skäran efter helgens mörkermåne. Nymånen infriar önskningar och delar ut spådomar. Det vi har för händerna när vi ser henne kommer att prägla hela månvarvet. Allra mest har den traditionen varit levande vid nyårsnyet som har förutspått hela årets lycka och olycka. Men nymånen tar även emot våra önskningar, kanske i...

En av mina platser i skogen. Här sitter jag i närvaro tillsammans med träden, stillar tankarna och andas bort all stress. Lutad mot stammen tittar jag ut över björkarna. Marken är ovanligt torr för årstiden men kärret är fullt av vatten och liv. Årets första padda kommer upp till ytan och en citronfjäril fladdrar förbi med löfte om en...

Marken i skogen är mjukare idag. Vinterns hårdhet är på väg att släppa och träden öppnar upp sig i en omfamning Jag vill leva här i mjuk natur bland mjuka människor. Jag vill omge mig med mjuka relationer som tillåter att vi formas lite av varandra. Bara lite. Som Barbapapa så att mitt väsen mjukt kan sjunka in i ditt och se världen som du ser den....

Höstens regn fyller långsamt på kärret. Det verkar bli torrare för varje år med allt färre grodor om våren. Men så här års ligger vattnet mörkt och blankt i hjärtat av skogen där alarna reser sig på tå, höga och stolta likt herrskapsfolk.

Den här veckan har dagarna skiftat mellan solsken och grådis, mellan skogspromenader och höstmys. Världens oro har trängt sig på och letat sig in under huden. Värmen från te, filtar och tända ljus lindrar, virar in mig i trygghet om så bara för en stund.

Det har varit en helg fylld med vänskap och magi. I torsdags gick jag och en häxsyster på mörk promenad genom skogen. I parken intill var det halloweenfest och fullt av utklädda ungar med godispåsar i händerna så ingen höjde på ögonbrynen åt våra svarta kappor och tända lyktor.

Höstdagjämningen firade jag på franska landstället med äppelpaj och en ceremoni för trygghet och livsglädje. Nästan hela veckan var det regnigt och blåsigt utomhus vilket gav anledning till att hålla en behagligt knastrande brasa igång i salongen. Jag är övertygad om att vi fastnar framför teven om kvällarna för att vi inte längre har en härd att...

Det finns ett lugn på övergivna platser, en stillhet som omger ruiner, fornlämningar, ödehus. En känsla av vemod över det som varit och en suck av lättnad över det som inte längre är. De påminner oss om alltings förgänglighet, om hur kort tid vi faktiskt är här.