Blomstermåne
Årets sjätte fullmåne som infaller någon gång mellan den 2/6 och 1/7.
Det ligger ett nostalgiskt skimmer över den här fullmånen, en längtan efter något som är försvunnet, som kanske aldrig har varit. Vi firar nationaldag, skolavslutningar, midsommar. Vi vill fånga känslan i varje sekund, fånga blommornas flyktiga doft och solnedgångens sprakande färger. Men precis som månen ständigt ändrar form så skiljer sig varje ögonblick från det förra. Allt går i cykler men ingenting förblir det samma. Det enda vi kan göra är att stanna upp och njuta av allt det vackra i just den här stunden.
Namnet på månaden juni kommer från den romerska drottninggudinnan Juno, hon som vakade över hemmen, mödrarna och barnafödandet. Ursprunget till hennes namn lär vara ett ord för kärlek och fruktbarhet.
En gång i tiden kallades juni för sommarmånad eller midsommarmånad i Sverige. På liknande sätt hette den midsommar (skӕrsommer) på danska och sommarmånaden (geassemánnu) på nordsamiska. Andra namn på junimånen är jordgubbsmåne, rosmåne, den starka solens måne, mjödmåne, honungsmåne, hästmåne och den ljusa himlens måne.
Månen beskyddar allt som är vackert. I Mellanamerika kallas hon Xochiquetzal. Där förknippas hon med blommor och skönhet, med fruktbarhet, havandeskap och textilarbete. Sländor snurras, växer och blir runda precis som månen och kvinnors magar. Varje månad gestaltar hon fruktbarheten genom födelse, liv och död, om och om igen.
Selene är ytterligare ett av hennes namn. I Grekland bär hon en gyllene krona och åker över himlen i en vagn dragen av två bevingade hästar. Där har själv långa vingar, horn på huvudet och ett rikt, vackert hår. Där är hon nattens öga, den allseende och visa.
Den här fullmånen hyllar vi skönheten och allt det vackra omkring oss, blommorna, trollsländorna, solnedgången och natthimlen. Det är nu vi förstår att skönheten finns i allt och alla, om vi bara tittar på dem ordentligt. När vi stillar tankarna och låter världen vara som den är, utan att döma eller försöka förändra, kan vi förstå hur fantastiskt det är att blombladet ser ut som det gör och växer just här. Och vi kan se historien bakom varje rynka i ansiktet som vi möter. Om vi bara stannar upp och låter världen vara.
Under den här fullmånen är färgerna är som vackrast, fåglarnas sång som klarast och blommornas dofter som starkast. När vi betraktar naturen ser vi att varje blomma är vacker på sitt eget sätt, och att ingen av dem sneglar på grannblomman för att jämföra sig med den. De slår ut i ren glädje över att finnas till.
Under den här fullmånen pryder vi altaret med blommor som en hyllning till mångudinnan. Vi tar in gråbo och malört, som med det vackra släktnamnet Artemisia sägs vara mångudinnans särskilda favoriter. Vi tar in vita blommor som speglar fullmånens ljus. Vi tar in alla slags blommor som doftar gott och ger oss glädje.
Under den här fullmånen hyllar vi skönheten i oss själva, både den inre och den yttre. Vad livet än har gjort med oss så är vi alla vackra, och precis som blommorna kan vi slå ut och visa upp vår skönhet utan att behöva jämföra oss själva med andra.
Vi samlar in daggen från daggkåpans famn och gör den till ett ansiktsvatten som omsorg om vår hud. Kanske tillsätter vi några rosenblad och ger kinden en klapp bara för att den finns. Vi drar fingrarna genom blommornas blad och låter dem fylla oss med kraft. Och när månen går upp vilar vi i hennes ljus, låter strålarna reflekteras i våra ögon och ber henne att plocka fram all den skönhet som ligger gömd inom oss under rädsla och skam.
