Nio dagar kyndel
Eftersom ordet imbolc är helt obegripligt på svenska kallar en del den här högtiden för disablot, andra ljusfest, och en vän till mig brukar säga att hon ska fira vårbruden. Men kanske skulle den lika gärna kunna heta kyndelsdagen.
Första dagen kyndel
Imbolc, vårens ankomst i södra Sverige men mitten på vintern i norr. Idag avslutar vi vår vandring genom den mörka underjorden. Vi kryper upp ur myllan, sträcker på oss och vaknar till. Vilsna själar lär irra runt utanför stugorna den här natten och ljusen som vi tänder i våra fönster ska hjälpa dem att hitta hem. Det här är den tredje högtiden då vi tänker på de döda. Vid samhain i slutet av oktober är slöjan mellan världarna som tunnast enligt häxans mytologi. Men i den svenska folktron har julen varit den tid när de döda har varit mer närvarande än vanligt. Då har man dukat med en extra tallrik vid bordet och berättat historier om någon som råkat kliva in i de dödas julmässa.
Och kanske är det så att slöjan mellan världarna har varit tunn ända sen i oktober. Kanske är det nu, när det blir ljusare om eftermiddagarna och vi tar oss upp ur underjorden, som de döda drar sig tillbaka.
Ikväll tänder jag ett vitt ljus i varje fönster för fira att halva vintern har gått och för att hjälpa de vilsna själarna att hitta vägen hem, för våren och för jorden som är på väg att byta skepnad från klok, gammal gumma till skir, ung jungfru.
Andra dagen kyndel
Kyndel är ett fornnordiskt ord för fackla eller bloss, och kanske firades en ljusfest vid den här tiden redan på järnåldern. I det kristna bondesamhället gick människorna till kyrkan på kyndelsmäss för att få sina ljus välsignade av prästen. Vaxet kunde sen användas i alla möjliga magiska och läkande syften under det kommande året.
Och ett ljus kan göra så mycket. Att tända ett ljus är att hitta utrymme för närvaro och meditation, att ge sig själv en stund i stillhet, återhämtning och läkning. Ibland är det allt som behövs, en flackande låga som väcker något i djupet av själen, ett levande ljus för att skapa ett heligt rum och för att flytta fokus från det vardagliga till det andliga.
Tredje dagen kyndel
Imbolc är gudinnan Brigids högtid och Sankta Brigidas helgondag. Ibland kallas hon Bride, ibland Brig, och i Wales är hennes namn Ffraid. Att tänka sig att hon i våra trakter har hetat Frigg eller Freja är inte alls särskilt långsökt. Och på en av klipporna i det stora hällristningsområdet Himmelstalund i Norrköping finns det en inskription som inte hör hemma där. Alldeles intill en bild av en båt från bronsåldern (1800 - 500 fvt) är ordet BRAIDO inristat i runskrift. Texten ska ha tillkommit någon gång mellan 200-talet och 400-talet evt, långt efter de övriga hällristningarna.
Inom kristendomen firas kyndelsmässan till minne av Maria som besökte templet tillsammans med den nyfödde Jesus. Enligt gamla testamentet är kvinnan oren i fyrtio dagar efter förlossningen och har under den tiden inte har tillträde till templet. Kristendomen förde den traditionen vidare och kallade det för kyrktagning. För oss häxor är det uppenbart att en nyförlöst kvinna besitter en stor magisk urkraft som kan verka mystisk och till och med farlig i ett patriarkalt trossystem. Men kvinnotemat så här års går längre tillbaka än så. I de fornnordiska källorna berättas det om disablot som firades före vårens ankomst och innan vintern var till ända. Då skålades det för Freja och de kvinnliga diserna som man bad om god fruktbarhet, kärlek och skörd.
Maria, Freja, Frigg och Brigid. Kanske är de alla olika uttryck för samma kraft. Kanske är de det unga året och de allra första vårtecknen, hoppet om en bättre framtid som det nya livet utlovar och kärleken i våra hjärtan som omfattar långt mer än bara romantik.
Fjärde dagen kyndel
Imbolc illustreras ofta med snödroppar, vårens allra första små blommor. Oftast kommer de inte upp förrän i mars där jag bor men jag har sett att vänner här i området har lagt ut bilder på snödroppar redan i slutet av januari i år.
Snödroppen kom till Sverige på medeltiden då det var populärt att låta naturen berätta om den kristna läran. Många blommor, som tidigare burit namn efter gudinnor, blev nu förknippade med jungfru Maria. De vita blommorna symboliserade Marias renhet och den sköra snödroppen passade särskilt bra till just detta. Den prydde kyrkornas altare runt den andra februari och togs in i stugorna för att rena dem.
Femte dagen kyndel
Jag kallar den för pärlmåne efter det finska namnet på februari, och jag tänker mig att det längst in i var och en av oss finns en liten, liten pärla av något som är äkta och evigt och kristallklart. Under alla lager av identitet, trauma, åsikter och skam finns en sanning som längtar efter att få komma ut.
Men det som verkligen är viktigt kan vara svårt att förmedla. Vi måste ta omvägar när vi pratar om det, tala i sagor och metaforer för att kunna klä det i ord. Så vi skriver poesi, skapar musik, målar tavlor och låter kreativiteten ge form åt det som döljer sig djupt inom oss.
Den här fullmånen får oss att tänka utanför ramarna och skapa det som vi verkligen längtar efter. Den uppmuntrar oss att uttrycka vår egen sanning och ger oss modet att simma mot strömmen om det är det vi behöver.
Sjätte dagen kyndel
Brigid är bland annat läkekonstens gudinna och har gett namn åt många av de brittiska öarnas heliga källor. I äldre tider, när vattnet i brunnarna ofta var smutsigt och människor föredrog alkoholhaltiga drycker för att inte bli sjuka, är det lätt att förstå att källorna sågs som hälsobringande mirakler. Och vid Brigids källor finns det fortfarande träd där människor har hängt upp tygremsor, band och snören med innerliga önskningar och hopp om hälsa.
En annan tradition är att hänga ut ett tygstycke över natten och låta Brigid fylla det med helande krafter. Det kan sen användas under året för att bota olika åkommor, lite som ljusen som välsignades av prästen på kyndelsmässodagen här i Sverige.
Och det är framför allt är i februari, månaden som präglas av sjukdomar, kyla och trötthet, som vi verkligen behöver ta hand om oss själva, ge våra kroppar lite extra omsorg och skicka massor av kärlek till de delar som inte mår så bra.
Sjunde dagen kyndel
I Wales kallas inspirationen för awen. Det är den kraft som verkar komma från ingenstans och som flödar igenom oss när vi skapar. Ibland är den som en gnista som tänds, ett frö som gror, en idé som lyser upp vägen framför oss, och ibland är den en flodvåg som väller fram och bara måste få utlopp.
På 800-talet beskrevs Brigid som gudinnan som poeterna älskade. Därför är hon poesins beskyddare i Irland. Men i Wales är det Ceridwen som kommer med inspirationen. Om henne berättas det att hon kokade en brygd som skulle ge awens gåva till hennes son, men av misstag var det en annan pojke som fick i sig de första, viktiga dropparna av brygden. Med ens kunde han se det förflutna och framtiden, och förstå allt som hände på jorden. Ceridwen jagade honom in i transformationen och han föddes på nytt som Taliesin, Wales mytiske bard, med awen strålande från sin panna.
Berättandet och seendet ligger nära varandra. I det nordiska årshjulet firas ofta gudinnan Saga i början av februari. Hennes namn kan betyda "den som talar" eller "den som ser", och många upplever henne som sagornas och spådomarnas gudinna, den som ser det förflutna och framtiden och har förmågan att berätta om det. Hon visar att våra konstnärliga uttryck kan vara mer än bara vackra eller provocerande, de kan vara gudomligt inspirerande och berätta om något som ligger utanför vårt vardagliga språks ramar.
Åttonde dagen kyndel
Varje år plockar jag in blåbärsris till den första februari. Det är så vackert ljusgrönt, precis som trädens första löv, och lika skirt som vårsolens första strålar. Och blåbären kommer tidigt här omkring, innan hallonen och körsbären och äpplena. Jag sätter det i vatten, efter några dagar börjar det få blad och om ytterligare någon vecka tittar de vita blommorna fram, tunna och klara som vårvinterns frusna droppar på träden. Hela februari gläds jag åt mitt blåbärsris, ända tills det är dags för våren att på allvar ge sig till känna utanför fönstret.
Nionde dagen kyndel
Någonstans långt under marken börjar vårgudinnan vakna till. Bland frön och sovande djur gör hon sig redo att låta livet komma tillbaka till jorden. Vi märker det på pirret i benen och fladdret i hjärtat, på skrattet som lurar bakom naveln. Precis som naturen reser vi oss upp på skakiga ben, lite visare och starkare än i oktober, och vänder våra ansikten mot solen.
