Nio dagar vår
Vårdagjämning. Det porlar i bäcken och prasslar i buskarna. I rabatterna har de första blommorna tittat fram. Mornarna är varmare och solljuset kastar andra skuggor än det gjorde för bara några veckor sen. De sovande djuren vaknar i sina iden, fåglarna sjunger av glädje i träden där växtkraften letar sig fram för att snart ge form åt nya blad.
Första dagen vår
I det keltiska årshjulet kallas vårdagjämningen för Ostara. Då firar häxorna att natten och dagen är i balans och att våren är på väg att väcka världen till liv. Easter, det engelska namnet för påsk, sägs komma från en keltisk gudinna vid namn Eostre. En enda uppteckning finns det om henne, en text från 700-talet där den katolska munken Bede skriver att man förut kallade påskmånaden för Eosturmånaden efter en gudinna med samma namn, och att fester hölls i hennes ära. Namnet anses antingen komma från det förgermanska ordet austre (öster) eller austro (att skina). Båda anspelar på gryningen.
För oss heter hon Ostara och är en av alla vårgudinnor som förknippas med äggen och lammen, hararna och påskliljorna, morgonstjärnan och de första knopparna på träden. Som väcker naturen ur sin slumrande sömn och fyller våra trötta ben med ny livskraft.
Andra dagen vår
Jämvikt. En del blir harmoniska kring vårdagjämningen, andra upplever det som att gå på lina medan ytterligare andra får känslan av att dras åt två olika håll samtidigt. Men häxans tillvaro är en ständig vågrörelse genom cyklerna. Fram och tillbaka, upp och ner i mjuka toppar och dalar.
Just nu är natten och dagen ungefär lika långa. För en liten stund är dygnet i balans. Sen snurrar vi utåt igen i livets ändlösa spiraldans. Det som föds måste dö och det som dör ska snart födas på nytt.
Tredje dagen vår
Det sägs att vi äter ägg till påsken för att det var förbjudet att äta dem under den katolska fastan, och för att påsken inföll vid den tid på året då hönorna hade börjat värpa. Man lär ha kokat dem i björklöv eller lök för att få färg och bundit fast blommor på dem för att skapa vackra mönster. Äggen kunde vara gåvor till vänner och grannar, eller skänkas till sjungande ungdomar som gick mellan gårdarna och spred en stunds påskglädje.
Men ägget innehåller, precis som fröet, potential till ett helt nytt liv. Inuti ägget finns förhoppningar om allt som skulle kunna bli, alla drömmar och alla möjligheter.
På många håll har ägget setts som magiskt och använts i trolldom. Eftersom det skyddar det nya livet tänker man sig att det även skulle kunna skydda oss och våra hem. Äggskalet mals och strös ut för rening och beskydd, och hela ägg rullas över patienters kroppar för att ta bort gifter och dåliga energier.
På andra platser i världen har dekorerade ägg lagts ut i naturen om våren som gåvor till de gamla, underjordiska folken för att locka dem att komma fram och ge världen nytt liv igen.
Fjärde dagen vår
Kura skymning. En gång i tiden innebar vårdagjämningen att det var dags att börja följa solen igen. Då tillät man sig att sova ända till gryningen och gick och la sig när mörkret hade fallit. Att tända de dyrbara vaxljusen var slöseri och man kunde till och med dra på sig olycka och sjukdom om det lös i stugornas fönster på kvällen när den mytomspunna tranan flög förbi. Istället kurade man skymning och väntade in natten i stillhet och lågmälda samtal.
Jag tror att vi mer än någonsin behöver lära oss att kura skymning igen. Att sitta en stund i sysslolöshet och utan distraktion. Att låta lampor och skärmar vara släckta och betrakta himlen från solens nedgång tills den blir alldeles mörk.
Femte dagen vår
Den 24 mars, kvällen före vårfrudagen, kallas i södra Sverige för tranafton. Det var då man tänkte sig att tranan återvände norrut och på vägen kunde det hända att den flög ner genom skorstenen i stugorna och la ägg eller presenter i barnens strumpor.
Tranan är en fågel som alltid har stått häxan nära. Den försvinner om vintern och kommer tillbaka med växtlighetens magi till våren. Det sades att häxorna och de kloka ägde kunskapen att ta tranhamn, skifta skepnad till en trana för att vinna visdom eller slippa bli igenkända.
Från vårfrudagen i mars till mickelmäss i slutet av september gick barnen barfota på många håll i landet. Deras fötter växte snabbt och skor var kostsamma. Så för att inviga våren sprangs det trana den här dagen. Tre varv runt huset eller till grannens mark och tillbaka skulle man springa för att få starka fötter, god skörd och för att inte bli ormbiten under sommarhalvåret.
Själv lärde jag mig att springa trana av min lågstadielärare. Ett varv runt huset i snöväder och vårgrus blev det under många år. Numera brukar jag ta av mig skorna i skogen och gå några steg över mossan för att välkomna solljuset, vårkänslorna och sommarskratten. Sen kan fötterna få njuta av ett fotbad när jag kommer hem.
Sjätte dagen vår
Vårfrudagen. Den 25 mars ansågs länge vara datumet för vårdagjämningen. I den kristna mytologin var det den här dagen som den unga Maria mötte ärkeängeln Gabriel och fick veta att hon väntade barn. I katolsk tradition kallas Maria ofta för "vår fru" (Notre Dame, Our Lady, tex.), precis som Freja gjorde för henne. Freja betyder härskarinna och är ursprunget till ordet "fru". Hennes manliga motsvarighet Frejs namn betyder herre. På många platser i Sverige är det uppenbart att exempelvis frukällor och fruberg har varit Frejas heliga platser innan de togs över av Maria.
I folktron skulle kläder, filtar och lakan bli lika rena som Maria om de luftades den här dagen. Jag tänker mig att det var ett sätt att rensa ut vinterns mörker och damm, så jag passar på att öppna upp mitt hem och vädra ordentligt, skaka mattor, filtar och gardiner, och tvätta fönster så att vårsolen kan nå ända in.
Sjunde dagen vår
Haren är en naturlig symbol för våren. Det sägs att den en gång i tiden var Afrodites djur men den är även förknippad med månen och med trolldom. I östra Asien är haren mångudinnans särskilda vän och i England lär häxor ha haft förmågan att förvandla sig till harar.
Den äldsta texten om påskharen kommer från 1600-talet och berättar om hur vuxna i västra Tyskland la ut ägg i trädgårdarna och sa till barnen att det var haren som hade värpt dem. Liknande traditioner har förekommit på andra håll i Tyskland och Norden fast med rävar, lärkor, tranor och storkar.
En sägen, som nedtecknades i USA i slutet på 1800-talet, berättar om en skadad fågel som gudinnan Ostara förvandlade till en hare. I tacksamhet mot gudinnan värper den varje år ägg åt henne på hennes högtidsdag. Huruvida det är en gammal sägen eller om den har uppstått efter Jacob Grimms spekuleringar ett halvt sekel tidigare tvistar forskarna om, men att både harar och ägg länge har varit en del av vårtraditionerna kan vi vara ganska säkra på.
En spridd uppfattning i det förmoderna Sverige var att häxorna kunde styra över ett andeväsen som kallades bjära, puke eller mjölkhare och som skickades iväg för att stjäla från grannarna.
Åttonde dagen vår
I Sverige firar vi häxorna om våren, de kloka gummorna som går från dörr till dörr med lyckönskningar och i gengäld får en godsak i sin kittel. Ofta bär de med sig en kvast som kännetecken.
Kvasten är ett redskap för rening och beskydd. Vi använder den om våren för att sopa ut vinterns tystnad, stillhet och damm. Och precis som fjädervippan kan den rensa bort oönskade energier ur hemmet eller sopa rent i det rituella rummet. Om den står vid ytterdörren kan den skydda mot objudna gäster och en kvast som vänds upp och ner gör besöket kortare när vi vill att folk ska gå.
Men kvasten kan även vara en symbol för frigörelse. I folktron var den en av de saker som kunde ta en häxa ut på äventyr. I en tid när kvinnor ofta var bundna vid hem, äktenskap och familj, och saknade möjlighet att resa eller utbilda sig, fanns det berättelser om hur de bröt mot normerna och flög till Blåkulla tillsammans med andra kvinnor. Där firade de allt som den etablerade religionen vägrade att omfamna, och kvasten gav dem frihet, perspektiv, gemenskap och nya möjligheter.
Nionde dagen vår
Våren är en tid för återuppståndelse. Kala grenar blir gröna, blommor slår ut och fåglarna får tillbaka sin sång. I den kristna världen firas en gud som dör och återuppstår på den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Men långt innan honom firades fruktbarhetsgudinnornas återkomst om våren. De gamla mytologierna berättar om hur naturen förgås när gudinnan är frånvarande. Om hur hon hamnar i fångenskap eller förlamas av sorg, och all växtlighet vissnar bort och dör. Ingenting kan leva utan gudinnans närvaro. I berättelserna lyckas hon till slut återvända till jorden och naturen föds på nytt.
Och precis som naturen vaknar till liv slår även vi människor ut i blom. Som trötta björnar lufsar vi ut ur våra vinteriden. Som ormar ömsar vi skinn. Och även om våren inte riktigt är här så känner vi dess kraft under fötterna när vi går i skogen. Vi anar den längst ut på trädens grenar. Vi ser den i solens strålar och i skuggorna över asfalten. Det pirrar i våra fingrar och glöder i våra magar. Den ljusa årstiden är på väg.